Livet känns plötsligt annorlunda, att flytta till Nybro och tvingas vara ensam här i väntan på att Andreas ska flytta ner har fått mig att fundera.

Varning! Vissa kommer att bli stötta, andra fundersamma, jag pekar inte på någon speciell, passar skon så gör den det, right?

Har inte tagit min medicin på flera dagar, finns inget behov när det inte finns någon som jävlas med mitt liv och jag inser att jag vore helt frisk om det inte vore för det där med att vara en social individ och vara tvungen att ha med andra människor att göra.

Brukar säga att jag älskar min hund mer än någon eller någonting annat,  just av den anledning att hon är mer mänsklig än någon annan jag känner. Känns bra att ha henne med mig här nere måste jag säga.

 

All denna stillhet och tystnad har fått mig att fundera över de val jag gjort i mitt liv och de val jag måste göra i framtiden. Vilka människor jag släpper in och vilka jag stänger ute. Innan jag åkte hälsade jag på min familj, Min pappa som jag har en enorm respekt för fick mig att öppna upp mig och jag grät. Jag grät över flytten som jag inte ens ville genomföra, jag grät över att jag var kvar i den där världen som jag varit sen jag var 11. Där jag litade på fel människor, stängde ute människor som faktiskt ville mig gott och aldrig riktigt ville stänga dörren helt åt folk även om de inte förtjänade ännu en chans.
Sanningen som slagit mig är att de flesta människor bara får det att verka som att de vill hjälpa för att de ska kunna sova gott om nätterna. Jag säger inte att jag inte är likadan, bara att jag stött på många sånna människor.

Nu har jag flyttat och har en chans att ändra på en hel del saker men finner inte riktigt den motivation jag behöver för att göra de förändringar som krävs.

Jag har blivit utsatt för en hel del trauman i mitt liv, växt upp utan föräldrar, utan ett kärt hem är bara ett av dem. Just det traumat har skapat mig en del problem och jag och min pappa kom underfund med att jag känslomässigt inte är 21 år, jag har kvar en liten 6-årig flicka som inte fått kärlek och omtanke av en mamma, och jag kan inte, hur mycket jag än vill, acceptera det.

Många ser mig som en bitch för att jag är stark, jag säger vad jag tycker även om det så sårar någon, men vissa dagar vill jag bara sätta mig i ett hörn och gråta. Jag är ingen ängel, jag anser mig inte vara bättre än någon annan även om många ibland tror det. Jag är bara en tjej som försöker finna sin plats här i världen.

Förändringar är på väg, jag känner det, vissa kommer att krossa mig, vissa kommer att få mig att må bra, men jag har ett mål, jag har en väg att gå och de som står i min väg får valet att antingen flytta sig eller bli nertrampade. Det är slut med att vara allas bitch, slut på skitsnacket, slut på att bli behandlad som ett jävla objekt man bara kan kasta efter att man använt klart det. Real frinds or no friends!

Jag har vänner  som gör goda gärningar, hjälper mig med saker som flytt, pengar, mat och skjuts och jag vet varför dessa människor är så hjälpsamma, jag har sett det hela tiden bara inte gjort något åt det. De vill ha någonting i gengäld oftast i form av ett ligg, vissa är mer tålmodiga än andra men alla vill de samma sak, så fort det är överstökat vill de halft inte veta av mig för ett tag eller så vill de ha mer och de fortsätter...

Jag vill bara ha en kille som alltid får mig att le och en som tillåter mig att få vara svag ibland - är det så mycket att begära? Ibland undrar jag om jag förtjänar att ens ha det så bra, jag menar,  jag har gjort en del dumma grejer, grejer som jag kanske aldrig förlåter mig själv för. Problemet är nog att jag ger alla andra en chans meninte mig själv...