Ikväll stötte jag på ett smärre bakslag i min utveckling. En nära vän till mig berättade att han behövde vara ifred och få ihop sitt liv, att han mått dåligt i fyra dagar. Jag försökte att förklara att jag fanns där för honom och att han inte behövde göra detta ensam. Men han ville varkligen vara själv och inte prata med någon, så jag tog till slut ställning som vän och sa att jag tänker inte bara sitta och se på under tiden han sitter och mår dåligt, att det då kanske är bättre att vi inte var vänner alls. Tungt beslut men nödvändigt, jag anser att det är min plikt som hans vän att hjälpa honom när han mår dåligt. Att inte göra det vore som att inte jobba och ändå få lön.

Är detta rätt eller fel av mig? Jag menar jag har ett stort hjärta och vill hjälpa, jag kan bara inte sitta och se på när en så nära vän till mig går ner sig! Men å andra sidan, borde jag det för att det är det han vill?

 

Jag har äntligen funnit mig själv och mår äntligen bra, funnit styrkan att ta tag i mitt liv på riktigt. Jag har fortfarande mycket kvar men grunden är där, mitt välmående är där. Jag kan inte kasta iväg många års jobb på en sån här sak, jag måste fokusera på att stanna i detta läge. Om jag så måste förlora människor på vägen, måste jag nu se till att inte falla tillbaka i gamla spår och börja må dåligt igen. Egoist? Ja, ni må kalla mig det, men då har ni inte heller alla fakta..

 

Jag är verkligen kluven i detta, ska jag lyssna till mitt hjärta eller till min hjärna?