Jag heter inte Karina - jag är Karina, mitt namn har blivit personifierat och alla vet. Att vara en Karina innebär att skälla om småsaker, att vara aggressiv och kunna och veta allt bäst. Att utnyttja folk och att ligga med allt som rör sig. Också att vara impulsiv, bli kär fort och krossa folks hjärtan, ljuga och svika vänner. Ska inte glömma det där med att jag trycker ner och manipulerar folk, att jag är våldsam och inte kunde bry mig mindre om andra människor...

För detta är inte att vara en Karina!!! Att vara jag innebär att vara godhjärtad, snäll, bry sig lite för mycket och att vara ärlig, Karina handlar om att vara ärlig och uppriktig, för det är den jag var innan människor började göra livet surt för mig och jag fick lov att bygga murar och ha taggarna utåt för att inte gå under, för att överleva slagen..., jag vann slagen men förlorade krigen. För se på mig nu, jag hatar den jag blivit, jag har tappat bort mig själv där någonstans och jag kan inte minnas hur man kommer ut. Det är som att jag irrar runt i en overklig värld i 120 km/ timmen och hinner inte stanna för att inse vart jag är på väg! Det är så lätt för alla att komma och säga hur jag borde leva mitt liv, vilka jag borde och inte borde umgås med. Men för mig är det svårt, allt går så fort att jag inte ens hinner tänka en tanke innan nästa incident har inträffat. 

Jag ska troligtvis flytta nu till en ort där ingen vet vem jag är, ingen vet vem jag varit och jag har faktiskt chansen att göra ett gott intryck på nytt, utan att gamla rykten sprids om vad jag gjort och inte gjort. Och vad jag ville komma fram till var att jag är rädd, tänk om jag misslyckas, tänk om jag gör ett dåligt intryck där och allt startar liksom om igen?!? Okej, måste andas innan jag får en ångestattack!

Kommer jag att få en möjlighet att starta om? Eller kommer mitt hemska förflutna komma ikapp mig? Kommer jag att få en möjlighet att visa vem jag egentligen är?

Många anser att jag bara flyr från mina problem genom att flytta men jag har försökt att lösa det, jag har försökt att stryka allt och börja om på nytt men så får man höra saker som "jag trodde du skulle bli arg, det brukar du ju bli" och "du tänker dissa mig som du gjorde sist" och liknande, som att de tvivlar på att jag faktiskt kan ändra mig. Jag får ingen support från någon, inte mina föräldrar, inte mina vänner, ingen! Det har gått så lång tid med allt det dåliga, den förvirrade, rädda och därmed elaka Karina att det har blivit jag.

Att människor ska ha så svårt med positiv förändring, ingen satt och sa "du kommer ju hjälpa, det brukar du ju göra" när jag förändrades och blev elak, ingen påminde mig om hur snäll jag brukar vara. Men nu helt plötsligt när jag försöker göra en övergång till mitt gamla glada jag så påminner man mig bara om hur hemsk jag brukar vara....det är ju peppning i rätt riktning...

Jag önskar att jag sapp människor helt, folk är dumma och går mig bara på nerverna, ingen verkar fatta nånting och alla skyller på alla andra..