Mycket har hänt sen senast men ikväll vill jag inte skriva om det. Jag vill skriva ett par rader om att komma vilse i livet och att inte ta de små sakerna för givet.

Jag gav upp min lägenhet, min hund, mina saker, mina möbler och mina vänner för att åka på behandlingshem. Ett bahandlingshem där jag skulle få gå i terapi och må bättre, kunna hantera allt det där svåra. Vilket såklart misslyckades och helt plötsligt bor jag hos min syster, utan hem, utan jobb och utan terapi...

Det känns tungt, hopplöst och tårarna slutar inte att komma.

Men så blir man räddad, i detta fall tog jag mig i kragen, ringde ett samtal och fixade både jobb och bostad inom loppet av ett par minuter. 

Plötsligt är jag på vägen igen, sen om det är rätt väg vet jag inte men känslan av att veta att man har någonting att falla tillbaka på är en trygghet man aldrig bör ta för givet. Det som inte fungerade med behandlingshemmet förutom den otrevliga och inkompetenta personalen var att all den trygghet man hade i och med att städa, laga mat, ha sina egna saker och möbler togs liksom ifrån en. Jag visste inte att jag skulle reagera så starkt på att inte få göra de små sakerna jag tydligen gjorde varje dag för att må bra. 

Vad man tar saker för givet, vad man tar människor för givet...

Det är väl som folk säger,