Nu sprack bubblan!

Johan, min närmsta vän kom på besök, sa rätt sak och bubblan brast. Jag orkade inte längre hålla uppe den fasad jag hållit uppe i så många år.

Skit hemma, skit på jobbet, skit med vännerna, skit på kärleksfronten, ja, skit överallt.

Mina antideppressiva har hållit allt detta borta och har lurat hjärnan till att tro att jag mår bra, att det är bagateller i mitt liv. Nyss slutade jag med dom och det bara brast.

Sorgligt att veta att jag verkligen, på allvar inte kan överleva utan mina tabletter, sorgligt!

Hur mycket motgångar kan en tjej ha? hur mycket skit kan hon tåla?

Det räcker nu, nu tar jag semester från allt och bara fokuserar på att bli bättre, skadar/sårar jag nån på vägen förtjänar dom det antagligen och jag kommer inte gräva fram några som helst skuldkänslor. Helt ärligt vill jag inte känna något alls.

 

1. Har jobat 17-timmarspass typ 10 dagar i sträck, 7 av dem med en så irriterande människa att man vill skjuta sig själv.

2. PMS.

3. Kontakten med mina syskon har inte förbättrats.

4. Min bästa vän, (numera föredetta bästa vän) vill fortfarande inte prata med mig.

5. Skaffat mig ett dåligt rykte på Leksand utan att ens gjort något annat än hängt med en viss person.

6. Sovit på tok för lite.

7. Killen jag "hållit på med" visar sig bara vara ute efter "tillfälligt sällskap".

8. Pengarna räcker inte ens till att betala hyran.

9.Telefonlös efter att ha kastat min IPhone 4S i vägen.

 Inte nödvändigtvis i denna ordning)

 

Och på det får man höra att man inte har någon rätt att klaga, för att nån fan alltid har det värre!

Känner mig förvirrad och kraftlös, jag har alltid varit "Superwoman" i både mina egna och i andras ögon och att erkänna sig besegrad som jag gjorde igår, var tufft. Kanske värsta känslan i mitt liv.

Som tur var hade jag både Johan och en annan kompis (Henrik) hemma hos mig som hjälpte mig att gå igenom denna svåra period. Stort tack till dom, utan dom hade jag antagligen inte setat här och skrivit just nu om ni förstår vad jag menar...

Nu har jag i alla fall erkänt mig besegrad och bett om hjälp, tagit ut nya antideppressiva och börjat tänka rationellt igen. Klart det är tråkigt att leva med vetskapen att ett piller om dagen håller mig vid liv men detta är verkligfheten och jag måste acceptera den för att överleva. Insett att det är starkare att be om och ta emot hjälp än att försöka klara allt själv.

No more superwoman, just plain me..

Puss och kram på er <3