Detta år, 2013 måste vara ett lyckoår, har inte haft ett så bra år på säkert en 15 år.

Har en kompis jag träffar rätt sällan men ändå några gånger i månaden, vi har varandra på facebook och han ser vad som sker i mitt liv och jag ser vad som sker i hans. Det brukar vara ämnet då vi ses. För någon vecka sen gick jag in i väggen av 1000 anledningar och det blev ett samtalsämne då vi sågs. Plötsligt säger han "Det går inte så bra för dig va?" jag undrar vad han menar och han berättar att varje gång vi ses är det alltid nå skit som hänt mig. "Är det inte det ena, så är det det andra och är det inte det andra så är det det tredje" Han hade rätt men jag sa då "Tycker du att jag verkar fylld av problem och skit nu, kan jag berätta att detta är det bästa året jag haft på 15 år".

 

Ok, jag kommer inte överrens med folk, folk hatar och snackar skit om mig, mina syskon pratar fortfarande inte med mig. Jag har en pedant och paranoid lillhitler till chef, jag har fortfarande inte pengar så att ekonomin går runt och min föredetta bästa vän vägrar fortfarande att prata med mig, jag har inte funnit kärleken och jag har gjort en abort som jag ibland ångrar.

Men, å andra sidan har jag skaffat mig ett bättre självförtroende, skaffat mig ett jobb, skaffat mig vänner, äkta vänner. Jag har fortfarande kontakten med mamma och pappa, har inga större problem med killar (förutom att jag är så kräsen så ingen duger). Jag menar, det finns fortfarande några saker som inte gått snett i mitt liv och jag känner mig tacksam för att inte ALLT har gått åt skogen i alla fall.

Försöker att inte ödsla så mycket tid på att tänka på de dåliga sakerna i mitt liv som jag ändå inte kan göra någonting åt. Försöker att tänka på det lilla som är bra istället, finns alltid nåt gott i allt dåligt.

Folk blir förvånade och chockade då jag berättar min story med ett leende, vissa tror att jag ljuger. Det borde inte vara möjligt att berätta en så hemsk historia med ett leende på läpparna anser dom, inte om man varit med om det själv.

Men man bestämmer över sitt eget öde, en läkare trodde att jag knarkade och pysslade med kriminalitet efter att ha läst min journal, där hela mitt liv står. Det är väl det mest logiska, att man börjar med sånt skit och sen skyller på sin dåliga uppväxt. INTE OKEJ! Sluta skyll ifrån dig och ta kommando över ditt eget liv och ditt eget öde, trots en tuff uppväxt kan man komma ur det, jag valde den andra vägen, den svåra vägen, jag genade inte!

Är så jävla stolt över mig själv för att ha överlevt allt. jag stod väl på världens brant ett tag men föll aldrig över kanten, hur mycket folk än knuffade mig i den riktningen. För att jag bestämmer över mitt eget öde, jag bestämmer om de ska få knuffa mig eller inte.

Jag hatar verkligen folk som ursäktar sina alkoholproblem eller drogproblem, eller vad det nu än må vara på att de haft det tufft under uppväxten.

Puss på er <3