20 år och skadad för livet, ingen kommer nånsin att förstå.

36 timmar sen med att ta min medicin och världen svartnade, livet blev tungt, energin försvann och allt bra i livet spelade inte längre någon roll. Livet blev skit, jag kunde inte peka på vad som var dåligt i mitt liv men ingenting var längre bra. Har ett bra jobb, är biträdande chef, har bra vänner, är lyckligt singel och allt liksom stämmer, men det kunde jag inte tänka, allt kändes tungt, mörkt, eländigt.

Jag började känna, tänka, ifrågasätta allt jag hade, jag började tvivla på mig själv och jag började misstänka andras motiv.

Jag blev självmordsbenägen men hade inte energi att göra något åt saken (som tur var). Jag blir så destruktiv då jag hamnar i sådana depressioner. Äter som en tok, umgås med människor som får mig att må dåligt, har sex med killar jag inte borde ha sex med, bryr mig allmänt inte om nåt händer mig. Jag blir elak på människor som försöker hjälpa, men jag kan bara inte prata om vad som händer inom mig just då. Som sagt så är mitt liv underbart så jag kan inte berätta vad felet är eller råda dom till att hjälpa mig på något sätt.

Insikten av att detta är jag utan min medicin får mig bara att må ännu sämre. Med min medicin är jag glad, driven, positiv, okopmlicerad, ja, helt jävla underbar, men det är bara en lögn, en värld som skapas av mina mediciner, en falsk fasad även om den just då känns äkta.

Sorgligt hur vissa har det, vill inte ha sympati eller uppmärksamhet, det är inte därför jag skriver detta, jag skriver detta för att det får mig att må bättre. Jag hoppas att jag kanske kan nå ut till någon annan och få den att känna att den inte är ensam <3

puss och kram <3