Mitt liv är så underbart! Klart... jag har en rättegång på gång där mina vittnen ska vittna emot mig för att vi är osams. Jag har en föredetta som inte kan sluta att trakasera mig, har hans bästa kompis som är jättearg på mig för ett missförstånd (han har inte hört sanningen). Jag har 4 syskon som jag inte pratat med på kanske ett år, jag saknar jobb, saknar pengar och därmed körkort och bil. Jag går på mediciner för att klara vardagen och mediciner för att kunna sova, jag har ett psykiskt handikapp (på papper)....Men annars är mitt liv helt underbart! Och jag är inte sarkastisk! Jag kunde inte varit gladare, har inte varit gladare :)

Klart jag har problem men jag klarar mig alltid ur dem, för jag är stark, jag kan stå på egna ben, jag är smart och jag kräver respekt. Nu när jag ändå lägger fram alla kortena på bordet kan jag berätta att jag går i terapi. Det senast 1,5 åren har jag gått i terapi för att jag försökte ta mitt liv - dagligen. Nu när jag ser tillbaka på det förstår jag inte varför. Alla sa att det skulle bli bättre, att jag skulle bli lycklig, jag trodde dem inte. Efter 20 år av rent elände tappade man liksom hoppet om att en dag ha det bra så jag trodde dom inte, men nu, nu ser jag vad rätt de hade, jag är lycklig - trots alla problem :D

Allt detta konstanta drama omkring mig får mig i och för sig att känna mig levande men det är skönt att bara ta en liten, kort paus och då är det underbart att ha vänner som jag har. Som får dig att tänka på annat och bara är ute efter ditt bästa :) Sånna som får dig att skratta även om du inte vill skratta, utan bara känner för att tjura.

Det känns så skönt att kunna berätta/skriva att jag försökt att ta mitt liv och skriva om alla mina problem för jag vet att de vänner jag har nu kommer inte lämna mig på grund av att de vet detta som mina gamla vänner gjorde för 1,5 år sedan.

Jag ser ut att vara lycklig och glad hela tiden men vet ni va? Jag mår dåligt ibland, nej, inte ibland, ofta! Och det måste få vara okej, ellerhur? Men de klart, ingen tror mig, för jag är ju den glada lilla flickan som alltid ler och skrattar och är trevlig. Det har bara varit på ytan och ingen har sett igenom det, jag är så upptagen jämt bara på grund av att om jag är hemma själv mår jag oftast dåligt, om jag är med människor måste jag le och verka glad och det är ett bättre alternativ anser jag, trots att det inte är på riktigt. Men för en tid sen tog jag en vecka ledigt från allt och alla (blev bara 2 dagar menmen) bara för att jag inte orkade låtsas nå mer! Jag har bestämt mig, jag tänker inte låtsas vara glad och lycklig för att inte bekymra mina vänner eller riskera att de går ifrån mig. Jag tänker vara ärlig och gråta då jag behöver gråta, skrika då jag behöver skrika och le endast då jag är glad - på riktigt.