"Det är inte ditt fel" - wow, har aldrig tänkt så förut.

Igår skedde ett mindre genombrott, en kompis till mig skiter i svensk lag, det enda han följer är etik, moral och respekt. Utmärkt! Han frågade mig om jag någonsin varit otrogen, jag svarade ärligt ja men förklarade att jag lärt mig av min läxa och fått tillräckligt med stryk/skit för det. Han sa att jag uppenbarligen inte hade fått det för jag kunde fortfarande se med mina båda ögon och jag hade ingen benprotes...

Han träffade en öm punkt, en väldigt öm punkt. Killen jag var otrogen mot slog mig med jämna mellanrum efter denna händelse, (vi var fortfarande tillsammans) och jag anmälde aldrig eftersom att jag kände att jag förtjänade det. Efter att ha varit otrogen mot honom så kändes det inte mer än rätt att han skulle få slå mig. Detta erkände jag för min kompis samtidigt som tårarna bara forsade ner för mina kinder. Han bad om ursäkt för vad han hade sagt, såg mig i ögonen och sa att det inte var mitt fel, att jag inte alls förtjänade att bli slagen. Men så insåg jag att det inte bara var slagen jag tyckte att jag förtjänade, jag tyckte även att jag förtjänade alla glåpord om att jag var "billigt trash" , "äcklig" o.s.v. Det slog mig - hur mycket får han slå mig och hur många hemska saker får han kalla mig för att vi ska bli kvitt? Det kommer aldrig att ta slut, inte ens om han fick slå ihjäl mig skulle det räcka för att vi skulle bli kvitt. "Det som är gjort är gjort, jag kan inte ta det tillbaka" tänker jag utan att verka nonchalant. Nu ska han vittna emot mig i rätten (har en gammal rättegång på gång där jag blev misshandlad av en annan kille), bara för att han och jag inte är sams, och jag tror att det grundar sig i min otrohet återigen. Jag berättade inte för någon om att han slog mig förrän kanske sex månader senare då vi hade gjort slut, och han fortsatte. Jag gick till hans far för att be honom prata med hans son om att inte vittna falskt i rätten, hans pappa attackerade mig med anklagelser. Då brast jag och berättade att hans son hade slagit mig, hans svar på det var "det hade jag också gjort om du betedde dig så mot mig". Känslan av att han hade en poäng kröp upp inom mig och återigen kände jag att jag förtjänade att höra det. Jag kanske var så hemsk att jag förtjänade att bli slagen, när det nu är fler som tyckte så. Dena händelse förstörde mig, all min självkänska och allt mitt självförtroende försvann, jag trodde det värsta om mig. Jag trodde att alla andra visste och att de dömde och såg ner på mig, jag hade svårt att skaffa nya vänner. Jag kände mig äcklig och jag hade en känsla av att jag inte förtjänade att leva, jag försökte att begå självmord flera gånger men misslyckades.

"Det är inte ditt fel" - min kompis var väldigt full då detta hände men han sa någonting bra där ändå, jag hade aldrig tänkt så förut. Orden ekade i huvudet imorse när jag vaknade också, han sa att det hade tagit honom över två år att få in det i skallen - att det inte var hans fel och det kommer nog ta lika lång tid för mig. Men det var ett "wake-up-call", möjligheten att det kanske inte var mitt fel existerade inte ens i mitt universum. Men nu så finns de fem orden i mitt huvud och jag upprepar dem om och om igen, det hjälper, det är en slags försiktig tröst på något sätt. Jag tror fortfarande att det är mitt fel och att jag förtjänar all skit jag bara kan få men han satte någonting stort i rullning och jag tror att det kan vara avgörande för min framtid och mitt framtida välmående.