Ja då sitter man på tåget till Uppsala då. Inte sovit en blund i natt, trött, osminkad, ovårdad och oduschad. Det blir nog bra då jag kommer fram, ett varmt bad och lite vila, kanske till och med lite mat i magen. Uppsala... 

 

Efter gymnasiet flyttade de flesta av mina vänner dit, började plugga, förändrades och växte upp. Några har jag träffat sen den tiden, förändrade, vuxna. Några har jag inte träffat sen studenten, ska bli spännande att se om de också förändrats.  Vissa har jag inte träffat sen 9:an. Det är intressant att se hur folk förändras beroende på i vilken miljö de lever i. Universitetstöntar ( inget illa menat) är ju liksom....ja, på ett speciellt sett. Man får lite tunnelseende inom skolvärlden, det kunde jag känna igen mig i redan i högstadiet. Allt handlade om skolan, kompisarna man hade där, man hade inga andra kompisar än de som gick i skolan med en. Allt kretsade kring vad man gjort på skolloven, man var nästan tvungen att göra något bara för att kunna berätta vad man gjort för resten av klassen. Hade man inte gjort något speciellt, ljög man hellre ihop något än att säga det. Jag pratade med min brorsdotter som går på Uppsala universitet, märktes tydligt på henne hur allt liksom handlade om skolan, världen går liksom under om man failar en tenta. Jag lyssnade noga till henne och jag insåg vad olika våra världar är, jag lever för livet, jag socialar med alla sorters människor, jag ser det stora hela. Jag försökte förklara att det finns värre saker i världen men det nådde nog inte riktigt fram. För i hennes värld, fanns inget värre.

 

När min mamma lämnade av mig vid tåget idag stod skolbarn och väntade på bussen...nostalgi. De tidiga mornarna, de mörka och oftast kalla promenaden till bussen, rutiner. Man gick nästan som på autopilot. På något konstigt sett kändes det bra, det kändes bra att se barnen stå och vänta på bussen. Känslan av att "det där har jag också gjort, men det är över nu" gjorde mig varm och glad inombords.