Känns något lättare idag, sorgen, ångesten och en del av skammen hänger kvar men det känns lättare idag. Jag kan tänka klart, gråtattackerna håller sig borta och jag kan återgå till mitt liv, dock med en mer dämpad inställning till allt. Tomrummet har minskat en aning och jag försöker att inte tänka på det och när jag väl gör det försöker jag tänka att det är bättre så - för alla, vilket jag i och för sig har svårt att intala mig. Bäst för alla andra, inte för mig...

Det är ironiskt - genom alla år och ännu i denna dag har människor tjatat på mig om hur mycket jag borde tänka på mig själv istället för alla andra, när det väl kom till kritan tyckte alla att jag skulle tänka på dom istället för mig själv.

Men vad kan jag göra, jag kan inte påverka deras sätt att leva och bete sig, vissa sköter det faktiskt ganska snyggt. De får det att låta som att de vill mitt bästa och att de tycker att jag borde följa mitt hjärta men under allt det lyckas ändå deras vilja komma fram och drämma mig i huvet. Tanken var ju fin...

Idag skiner solen, idag mår jag bättre, svag men ändå beslutsam och trygg i tanken på att jag nu vet vad jag måste göra. Idag är en bra dag, jag kan andas, inte le, men andas och se igen. Idag ligger sorgen och förlusten bara som bakgrund, man ser den men inte förrän man tittar noga bakom mig. På samma sätt som att man frågar "Hur mår du" - man ser mig, hör vad jag säger och nöjer sig med svaret... eller om man frågar " Hur mår du egentligen?" Det lilla ordet - egentligen - ändar svaret, då, inte förrän då, ser man och hör bakgrunden, lidelsen bakom mina ord och mina ögon, sorgen jag bär på och skammen som hänger kvar i luften. Då hör man inte bara, man känner!

Men idag är en bra dag, solen skiner och jag kan se igen.