En sorg lägger sig över mig, som att jag misst någon jag älskar, ska jag vara ärlig så är det väl på ett sätt det jag gjort, jag har mist någon jag aldrig träffat, inte känt, aldrig sett eller hört, inte ens rört vid. Känslan går nog inte att beskriva med ord, det är bara ett tomrum av sorg, det gör ont och det sliter i en, jag får plötsliga gråtattacker och kan gråta i timmar. Någonting fattas helt plötsligt i mitt liv, jag vet inte om livet kommer att bli detsamma efter detta, jag vet inte om min livsglädje kommer att vara på samma nivå som tidigare. Jag vet bara att mars månad kommer att vara en månad av sorg. Jag kanske skapar allt detta själv, man står ju fortfarande själv ansvarig för hur man hanterar saker och ting. Jag skulle lika gärna kunna rycka på axlarna och gå vidare med mitt glada liv. Jag inbillar mig nog bara att jag inte kan, att det vore omoraliskt och fel. Jag behöver en käftsmäll, ett uppvaknande ur min lilla bubbla jag just nu befinner mig i, en bubbla av sorg och förtvivlan, jag är faktiskt starkare än så...

Det är inte första gången jag mister nån jag älskar, många har sluppit igenom och försvunnit ur mitt liv, det är tråkigt men troligtvis nödvändigt.  Det kanske är det denna gång också, jag måste bara tuffa till mig och inse det. Allt händer trots allt av en anledning, men vad är anledningen att tillbringa mig så mycket smärta? Så mycket sorg?

Jag vet inte om jag klarar av att resa mig ur detta - jag gråter igen och smärtan är tillbaka. Känslan av nederlag och skam sprider sig i kroppen, jag känner mig besegrad, men mer som att jag kapitulerat, därav skammen. Jag är bättre än så, starkare än så...är jag inte?