Moment of weakness, men nu är jag på benen igen, i alla fall till nästa gång jag måste se, höra eller träffa honom :(

Varför är jag så svag kring honom, jag kan inte bli arg på honom, inte heller sur, kan bara le som ett jävla fån :/

Jag antar att det i och för sig är en bra sak, jag blir ju lugn (vilket är högst ovanligt), när jag är med honom. Ingenting verkar svårt eller tungt, känslan av att allt kommer att bli bra bara jag har honom vid min sida ploppar upp. Han har hjälpt mig med så mycket i livet och då har vi bara känt varann sen nyår, mitt självförtroende, min "besatthet" av Johan, min självkänsla och självrespekt. Jag känner mig aldrig så vacker och bra som när jag är med honom och han kanske är en av dom få som genuint bara vill mig gott i livet, en riktig gentleman. Jag är i och för sig nöjd om vi bara är vänner, han är en bra vän och det bästa av allt han kan/vill inte ljuga, inte för mig i alla fall :D

Jag är en glad tjej, efter 20 år av rent elände så träffar jag några minuter innan 12- slaget en kille som kommer att betyda så mycket för mig, som kommer att göra mitt år lätt och underbart. Jag vet, kanske lite mycket att lägga på en person men det är det han har åstadkommit i mitt liv.

Han är underbar och jag kan inte fatta att jag har fått äran att känna honom, att vara hans vän och han min, just så sällan träffar jag bra människor. När jag väl gör det blir jag nästan rörd.

Jag vet inte vad gud har för plan för mig, om det nu ens finns en gud men vad det än är är det troligtvis genialiskt ;)

Jag är en lyckligt lottad tjej, kan inte säga mer! <3